Åse

För exakt sju år sedan så satt jag i en lekpark hemma i Sollentuna och skrek och grät omvartannat. Det var en av de värsta dagarna i mitt 13-åriga liv och jag ville inget annat än att försvinna från jordens yta. Det var en sådan sak som inte gick att bearbeta, det kunde inte vara sant. Hur kunde han bara ha tagit sitt liv och inte längre existera på jordens yta? Det kändes orättvist och fullständigt fel. Helt plötsligt fanns inte vår vänskap, för den ena parten av oss två var död. Men jag har definitivt accepterat att han valde att ta sitt liv, för jag skulle aldrig kunna stå ut med tanken att han bara levde för min skull. Däremot så önskar jag att jag hade sett till att han hade fått hjälp men å andra sidan så var jag bara 13 år, vad visste jag? Han sitter inte längre på en piedistal, men jag tänker endast goda tankar om honom nu. "Do not speak ill of the dead" - kanske just för att dem inte kan försvara sig. Men sju år har nu passerat, och jag önskar fortfarande att han vore här.